Medan man som bäst i Libanon talar om en “Irakisering” av Libanon, börjar situationen i Gaza allt mer likna situationen i Beirut under 80-talet, då Beirut och Libanon var delat med två olika regeringar. Efter det att Israel blandat sig in i den konflikten, ockuperat Beirut och södra Libanon, stabiliserades visserligen situationen i området inledningsvis, PLO fördrevs från området till Tunis, och Israel upprättade ett kostsamt militärstyre i södra Libanon.Nu har åter PLO och med dess största politiska gren Fatah tvingats fly hals överhuvud i små båtar, men denna gång till Västbanken, och denna gång av Hamas. De palestinska områdena styrs idag i praktiken av två olika palestinska regeringar som inte erkänner varandra, en i Ramallah och en i Gaza.Mycket av skulden till det som nu inträffat måste läggas på Arafat personligen. Inte bara utövade han kontroll genom att uppmuntra en flora av sinsemellan rivaliserande milisgäng, som ett skolboks exempel tagen ur Machiavelli´s ”Fursten”, och härskade enväldigt genom att söndra, han använde bistånds medel och den palestinska myndighetens penningkassa som en privat plånbok för att ”köpa” sig stöd och inflytande hos dessa olika milisgrupper. Istället för att på allvar bygga upp fungerande och trovärdiga institutioner, byggde han institutioner helt underställda honom själv. Istället för att engagera den befolkning som sedan 1948 varit kvar på västbanken och i Gaza tillsatte han i stortsätt alla myndighetsposter med exil-palestinier, och för honom blev stödet från palestinierna i förskingringen viktigare än palestinierna på hemmaplan.”Land skall med lag byggas” sade Carl XIV Johan. Arafat byggde sin stat, med pampiga militärparader yttre symboler som flygplatser och flaggor. Han berusades av att bli välkomnad av Statsmän på röda mattor, dels för att han själv älskade detta, och för att han visste at det gav hopp till ett folk som till desperation längtat efter ett erkännande och en nation.
Därför bäddade Arafat för den händelseutveckling vi nu ser. Hur det nu än kommer att gå, så menar jag att ingen fredsprocess kan bli möjlig om inte det palestinka folket tillsamman börjar dra upp riktlinjer för hur en palestinsk stat skall se ut. Därför vilar frågan om en framtida stat mycket tungt nu på de palestinska ledarna. Mycket tungt.
Johannes
