Jag lyssnade just på ett inslag i P1:s samhällsprogram ”Studio Ett” angående den pågående maktstriden i Gaza mellan Hamas och Fatah, där Svenska Kyrkans representant i Israel/Palestina; Kjell Jonasson delvis förklarar att inbördesstriderna på Gaza har sin grund i desperation hos ett instängt folk under ockupation.
Jag ställer mig mycket frågande till förklaringsmodeller av denna art, då den tycks förutsätta något slags naturligt fenomen hos människor att vi börjar döda varandra likt djur då vi befinner oss ”instängda”. Det är ju knappast i detta fall de ”desperata” som just nu dödar varandra, utan de många och starka milisgrupper som just nu kastar sig över varandra i en kamp om territorium för att stärka sina egna politiska ambitioner. Allt medans civilbefolkningen tvingas till instängdhet i sina hem av rädsla för att hamna i korselden.
Jag tror att man gör det alldeles förlätt för sig om man använder sig av sådana generaliseringar. I grunden handlar denna konflikt som just nu utspelar sig på att två olika ”nationella” ideologier står mot varandra.
En Islamistisk fundamentalism (Hamas) och en sekulär nationalism (Fatah)..
Bäst uttryckte en palestinsk kommentator detta i gårdagens Egyptiska tidning Alahram Weekly med att krasst konstatera att ”palestinierna nu på egen hand lyckats uppnå sin egen tvåstatslösning”
-en Islamsk fundamentalistisk stat i Gaza under Hamas, och en på Västbanken under Fatah.
Jag tror inte att denna utveckling enkelt kan ”skyllas på” desperation. Utan i grunden på två mycket olika rörelser, som ideologiskt står mot varandra, och som palestinierna så småningom på allvar kommer att tvingas välja emellan. Den ena rörelsen ”Fatah” är en nationell rörelse, som siktar på upprättandet av en palestinsk nation, ett hemland, och en islamistisk rörelse som inte har en nationalstat på sin agenda annat än som ett medel för att nå ett stor Islamskt rike.
Jag är övertygad om att den vanlige palestiniern kommer att välja den mer moderata ”Fatah-linjen” så småning om, under förutsättning att Fatah reformeras, blir mer demokratiskt och mindre korrupt. Men Fatah måste snabbt kunna visa på tydliga resultat i färdriktningen mot en egen stat, och är dessutom det kort som man kan ”spela med” just nu.
Just nu finns det faktiskt ljus i mörkret vill jag hävda, förutsatt att våldet inte sprider sig även på västbanken – och det består i att Fatah, med Abu Mazen (Mahmoud Abbas) i spetsen faktist nu får ett större handlingsutrymme att konsolidera sin och Fatahs makt, samordna säkerhetsstyrkorna, renodla sina politiska alternativ, och peka på reella framtidsperspektiv utan att behöva vara bakbundna av Hamas.
Den regering som just nu har den svåraste huvudvärken torde dock vara Egypten, som trots en fantastisk medlingsnit mellan Hamas och Fatah nu har misslyckats. Toppmötet i Sharm el Sheik efter midsommar kommer bli mycket intressant att följa, då detta möte mycket väl kan leda till att en palestinsk stat under Mahmoud Abbas deklareras och erkänns.
Gnuggande händer och slipade knivar finns det dock just nu gott om, framför allt är det Iran och syrien som delvis stärker sina geopolitiska possitioner på bekostnad av Egypten, jordanien och Saudi-Arabien
Johannes
