Klippt från Migrationsverkets hemsida

http://www.migrationsverket.se/

Jacob Rudolfsson på den Kristna tidningen ´Världen idag´refererar ett tal som Libyens ledare; Kamrat Qadhafi härförleden höll inför Arabförbundet, ett tal som inte bara fick de samlade arabledarna att rygga tillbaka utan även alla de av oss som kunde följa talet i AlJazeera.

Verkligheten är som vanligt så mycket mer mångfaceterad än vad svensk utrikes (eg. inrikes) -debatt gör gällande.

Läs Världen I Dags referat om  Qadhafis tal HÄR

Johannes

I Israel växer nu kraven på Olmerts avgång ytterligare och Utrikes minister Tsipi Livni har nu tagit bladet från munnen och sagt att hon anser att partiet (Kadima) bör förbereda sig på ett partiledar val. Samtidigt går tidigare överbefälhavaren och tidigare försvarsministern Shaul Mofaz ut och säger att han inte tänker låta Tzipi Livni “förstöra partiet”. Det förekommer även “förhandlingar” mellan Olmert och Mofatz.

Shaul Mofaz har tidigare inte direkt gjort någon hemlighet av att han själv siktar på Premiärministerposten.

Olmer misstänks ha tagit emot 150.000 USD från en amerikansk affärsman, men det är i dag oklart om dessa pengar skall ses som mutor eller som gåvor. Olmert själv har tidigare sagt att han avgår endast om han blir åtalad för något brott, vilket alltså än så länge inte är styrkt.

Samtidigt höjs nu röster i Arabvärlden som “lovprisar” Israels juridiska system. Att en Minister på detta sätt som sker i Israel kan bli föremål för en öppen och transparent undersökning ses som en förebild att ta efter även i Arabvärlden där oberoende juridiska system saknas. En röst som citeras i dagens Jerusalem Post menar att de drygt 3000 USD/ år som Olmert fått av sin Amerikanske vän, är en struntsumma som deras ledare mottar dagligen.

Läs mer om Arabiska reaktioner HÄR

Så var det då “ute i luften”, Det Israeliska arbetarpartiet har gett Olmert ett ultimatum som i korthet går ut på att Olmert själv får välja sin reträttväg - avgå eller utlysa nyval. Arbetarpartiets ledare Ehud Barak och de andra partierna i koalitionen har länge slipat knivarna för att  fälla regeringen, och nu då Olmert åter är hårt trängd av polis utredningar låter man bilan falla. Netanyahu har redan possitionerat sig, och som jag tidigare skrivit redan utverkat en inbjudning till Kairo som gått dagens händelser i förväg. I ett sista försök att få maximal publicitet ställde även det religiösa partiet Shas ett ultimatum i går som gick ut på att man lämnar koalitionen om man inte får igenom krav på höjda barnbidrag till sina väljare. Samtidigt har maktstriden inom Olmerts parti Kadima tagit fart de senaste dagarna, även om ingen direkt vågat utmana Olmert. Den tidigare försvarsministern och tillika aspiranten till ordförandeposten inom Kadima - Shaul Mofaz har gått en balansgång mellan att å ena sidan uttrycka sitt stöd för Olmert, och å andra sidan motsatt sig planerna på att ge upp Golanhöjderna till Syrien. Även ytterligare en tidigare försvarsminister Ben Elieser har märkts av under dagarna med sitt besök under gårdagen i “egenskap av infrastrukturminister” hos de Israeliska samhällena på Golan. Däremot har det varit osedvanligt tyst från Utrikesministern Tsipi Livni, som tycks satsa på att presidentlikt “flyta ovanför” de offentliga maktstriderna. Hennes starkaste chans, märkt av sitt misstag att under förra året allt förtidigt utmana Olmert, är att ligga lågt och hoppas på att regeringen faller i förtid, eller att Olmert tar “ledigt” - då hon som vice Premiärminister automatiskt blir regeringschef, vilket skulle stärka hennes chanser att erövra ordförande skapet i Kadima inför ett kommande parlamentsval.

Så hur märkligt det än låter så har Olmert fortfarande manöverutrymme att “välja” sin efterträdare, och själv säkra sin egen politiska framtid och efterträdare.

Johannes

Läser i dagens Jerusalem Post att det rapporteras i arabiska medier att det palestinska ledarskapet under några veckor sökt att få tillstånd ett möte med Benyamin Netanyahu, då man uppenbarligen misstänkt/er att Olmerts koalition snart faller.

Härrom dagen såg jag att ägven Egyptens president Mubarak efter world econmic forum i Sharm el SHeik härförleden officiellt bjöd in “Bibbi” Netanyahu till Kairo, och jag misstänker även detta vara av samma anledning, -att sondera terrängen inför en eventuell regeringskris. Inte undra på att Netanyahu burrar upp fjädrarna och helt avfärdar Olmerts fredsansträngningar med Syrien som en gimmik. Naturligtvis kommer Bibbi att fortsätta fredsprocessen med Syrien om han lyckat greppa makten efter Olmert, särskilt som det faktist var han själv tillsammans med Shamir som engång i Madrid lade grunden för de samtal som nu skall återupptas. Men helt tydligt så har han sett sin chans att profliera sig inför en eventuell regeringskris eller ett maktvakum efter Olmert.

Om Olmert tvingas att avgå (vilket nu ser troligare ut än en regeringskris)  så kommer han “mot sin vilja” lämna över premiärminister posten till utrikesministern och vice premiärministern Tzipi Livni, som om hon spelar sina kort rätt har sin livs chans att knipa åt sig även partiordförandestolen i Kadima i kraft av att hon då ju redan inträtt som tillförordnad premiärminister.

Märkligt nog ser nu koalitionen just nu ut att hålla mellan regeringspartierna - och antagligen av den anledninga att det kanppast finns någon bland koalitionsbröderna som skulle ha någon riktig chans att mota Netanyahu i grind i dagsläget, å det sätt som Sharon lyckades med. Det är därför bättre att hålla sig varma vid köttgrytorna i regeringskansliet och bida sin tid i stället i väntan på att Olmert fäller sig själv.

Ett annat konspiratoriskt senario som jag kan ana, är om t ex Ehud Barak (labor) & Shaul Mofaz (Kadima) samfällt planerar en kupp där Labor ställer till med regerinskris innan Olmert faller för att på så sätt få Shaul Mofaz snarare än Livni som ordförande för Kadima inför ett allmänt val.

men som sagt, I Israelisk politik är det alltid svårt att ge några prognoser, och särskilt inte då det ofta är samma personer som återkommer fast i nya konstellationer…

Samtidigt är det förtidigt att räkna ut Olmert som visat sig vara långt mycket skickligare att klamra sig fast vid makten än jag tror att någon tidigare Israelisk premiärminister före honom varit… Inte illa!

Det kommer inte som en nyhet för de av oss som följer utveckling/en/arna i mellanöstern. Under året som gått har indikationer om underbordsförhandlingar mellan Israel och Syrien duggat tätt.

Det började med nyheten om att en amerikansk-judisk affärsman haft “egna privata” förhandlingar med Syrien vilka likaledes dementerades både från Syriskt såväl som från Israeliskt håll - något som snarare bekräftade ryktena.

Nu har både den Syriska Statstelevisionen som den Israeliska regeringen “avslöjat” att de direkta förhandlingarna mellan syrien och Israel återigen upptas efter 8 års respit.

I Israel formerar sig de olika politiska partierna mangrant utifrån denna händelse

- Likud avfärdar fredssamtalen som en gimmik från Olmerts sida, -ett försök av Olmert att rikta strålkastarljuset bort från de anklagelser om korruption som han just nu har att hantera.

Även “vänstern” i Israel uttrycker tveksamheter.

I mina ögon spelar just nu alla dessa Israeliska komentarer de komande freds-samtalen i händerna och det är svårt att tro att Olmerts fredsansträngning inte skulle vara koordinerad med opositionen sedan en lång tid tillbaks. Vi skall inte glömma att det faktist var Ultra Höken Shamir som en gång inledde fredsförhandlingarna i Madrid och det med självaste Netanyahu som bisittare vid förhandlingarna

Som jag ser det så behöver Israel just nu kunna visa den Syriska allmänheten på hur svår sits Omert (och Israel har) inrikespolitiskt med dessa förhanlingar för att kunna matcha de eventuella syriska inrikespolitiska reaktionerna på att fredssamtalen återupptas.

Fredssamtalen behöver alltså ett synligt Israeliskt motstånd för att kunna rättfärdigas på den syriaks sidan.

Att förhandlingarna annonseras just nu då Syrien sitter med alla bra kort på handen är ingen slump, och det är därför som Bashir el Assad nu vågar att gå in i, för hans regim, mycket farligt spel, som skall ta Syrien bort från Irans skugga till de moderata arabiska ländernas dvs till USA´s och Europas planalva.

Intresant är i sammanhanget att även Libanesiska Heshballah och den Libanesiska regeringen tycks ha hittat en framkomlig väg för maktdelning i Libanon. Detta är något som helt klart stärker intrycket om att Syrien verkligen menar allvar med sitt sidbyte vice a vie Hesballah som genom detta realpolitiskt tvingas ge upp sina drömmar om att “krossa Israel” för att konsolidera sitt grepp över Libanon då Syrien överger det strategiska sammarbetet med Iran.

Det mest spännande i hela ekvationen är just nu att följa hur palestiniena, som riskerar att sidsteppas reagerar på förhandlingarna mellan Syrien och Israel.

Utmaningen för palestinierna är nu att snabbt kunna enas under en flagga för att inte drömmen om ett framtida palestina helt skall glida dem ur händerna.

Samtidigt har under veckan kommit allt tätare rykten om att Israel och Hamas är (genom egyptisk medling) nu är nära ett avtal om vapenstillestånd (Hudna).

Sammanfattning

En Syrisk fred med Israel är ett svårt steg för Bashir el Assad att ta, då det innebär brutna relationer med Iran. Samtidigt betyder en eventuell fred med Israel att Hamas ledning i syrien måte finna en ny hemvist, och att Syrien tvingas ta kontroll över Iran understödda Hesballah.

För Israel skulle en fred med syrien viserligen innebära en reträtt från Golanhöjderna, men annars kan jag inte se hur Israel i dagsläget inte skulle kunna tjäna på en fred med Syrien, och just därför verkar det mycket lovande att ett fredsavtal ligger mycket nära i tid då Syrien, med sina ess på handen, aldrig skulle kunna meddela att direkta förhandlingar med Israel påbörjas, och riskera Irans vrede, om det inte vore för att man fått helt trovärdiga försäkringar om att en Syrisk-Israelisk fred verkligen skulle löna sig.

För palestinierna är det dock värre. Inbördes splittrade mellan Gaza (hamas) och Västbanken (fatah) som de är.

Läs mer; DN

Jag läser en artikel i Jerusalem Post om Arabvärldens förändrade inställning till Israel, som speglar mycket hur jag själv ser på den nya optimism som det trots allt finns i melanöstern om att FRED faktiskt är möjlig i regionen. Läs Artikeln HÄR

Bland annat så uttalar sig den Saudiske prins Turki så här under en konferens nyligen:

från artikeln

“The Arab world, by the Arab peace initiative, has crossed the Rubicon from hostility to Israel to peace with Israel and has extended the hand of peace to Israel, and we await the Israelis picking up our hand and joining us in what inevitably will be beneficial for Israel and the Arab world.”

Denne prins är högt uppsatt i den Saudiska säkerhetstjänsten, och under konferensen så fanns även en av Israeliska Mossads tidigare chéfer representerad (bara det något stort…)

Det som ofta framställs i svensk debatt, att fred endast kan uppnås med ett ensidigt Israeliskat tillbakadragande från okuperade territorier till 1967 års gränser, är som jag ser det inte bara naivt utan helt fel.

Fred handlar om att båda parter formulerar en gemensam vision om hur freden skall nås, men också om hur man gemensamt tänker sig vad en fred skulle innebära.

De senaste årens Arabiska utspel om en Pan-Arabisk fred med Israel är något som allt mer utkristaliseras som en möjlig väg att nå fram till ett fredsavtal mellan Israel och palestinier. Fred vinns inte genom retoriska slagord som “Krossa Sionismen” eller “End the Ockupation of Palestine”, “1967 år s gränser”…mm. Shimon Peres uttryckte visionen om fred i Mellanöstern då han talade om “the peace higway” - en motorväg där man skulle kunna börja sin resa i Kairo, resa över Gaza äta lunch i Tel Aviv och Middag i Beirut… Det är sådana visioner som behövs formuleras. Eller som den tidigare Jordanske Kung Hussein en gång uttryckte det “tänk vad en fred skulle kunna åstakomma -med mellanösterns rikedomar och israeliska hjärnor”

Fred i Mellanöstern kommer aldrig att komma genom ett ensidigt Israeliskt tillbakadragande - utan att Israels rätt till Säkra och Erkännda gränser respekteras. Men fred byggs heller inte enbart genom att Israel och Palestinier kommer fram till ett gemensamt avtal om gränser, bosättningar, Jerusalem och flyktingar, och inte enbart pågrund av att ett sådant avtal aldrig kan komma tillstånd om Israel inte kan garanteras säkra gränser, utan även för att det behövs mer än tekniska lösningar. Det behövs gemensamma visioner!

För att detta skall bli möjligt måste ett vidare avtal komma tillstånd ett övergripande fredsavtal - med Arabvärlden.

Är det något som gränsproblematiken i Gaza har visat på sedan det Israeliska tillbakadragandet 2005 - så är det just detta: Utan freden med Egypten så skulle alternativet till en säker gräns absolut inte kunna upprätthållas. För trots Egyptens svårigheter att säkra gränsen så dämpar man i allafall islamisternas försök att smuggla in krigsmatriel och terrorerktyg till Gaza. Det ligger inte i Egyptens egenintresse att förse islamisterna med vapen! Och Egypten, som länge och på många sätt framgångsrikt fört en egen hård kamp mot islamismen vet hur farlig denna rörelse är.

Liknande samsyn om Islamismens faror finns förövrigt, även i Libanon, Jordanien, Gulfstatern, Saudi Arabien, och naturligtvis på de palestinska områdena, samt naturligtvis i Israel. Vägen till Fred handlar om att formulera en gemensam vision för framtiden, och de möjligheterna seronekligen ljusare ut nu än på många år.

Medan svenska analytiker ofta talar om vikten av att USA sätter press på Israel under förhandlingarna, (nog så viktigt) så glöms ofta Arabvärldens röst bort i sammanhanget - Och deras möjligheter att kunna sätta press på Palestinierna.

Det är dags för visionärer att träda in på banan, och det är dags att även vi i Sverige förstår att vägen till fred inte enbart går genom Jerusalem, utan i högsta grad genom Kairo och Riyad!

DN

SVD
intressant.se

Ett steg att tackla antisemitismen i de arabisktalande delarna och samhällena i vår värd har nu tagits, genom att Yad Vashem i Jerusalem nu följer upp succen med den persiska sida som lanserades härrom året. Jag minns att Göran Perssons projekt med “om detta må ni berätta” även publicerades på Arabiska, men här kommer nu ytterligare att bra verktyg till alla lärare i svenska skolor att använda sig av då Europas mörka historia lärs ut.

Adressen till Yad Vashem är:

Yad Vashem Arabiska 

Yad Vashem Engelska

Dagen efter det att Hamas sprängt sig igenom muren mot egypten och i hundratusentals människor strömmat in i ett tämligen handfallet Egypten kommer nu kanske baksmällan. Två saker har hänt; Egypten har bevisat sig oförmögen att kontrollera gränsen mot Gaza men också visat sig förmögen att sörja för Gazas invånare. Det står väl klart för alla nu att Gaza faktist inte bara gränsar till Israel, utan även har en gräns som varit stängd mot Egypten? Jag har en känsla av att den ström av människor som strömmat in genom muren mellan Egypten och Gaza inte kommer att kunna stoppas, troligen kommer de tvingas resa tillbaks till Gaza, men de kommer inte längre gå med på att den egyptiska gränsen hålls stängd. Den Egyptiske säkerhetschefen Omar Suleiman uppges redan nu sitta i förhandlingar med Hamas om hur gränsövergången skall hanteras i framtiden, vad annars kan man göra? Hamas sägs ha gått med på att låta Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas Fatah-parti ta över säkerhetsarrangemangen vid gränsövergången till Egypten. Jag har en bestämd känsla att Israel trots att man naturligtvis är, eller kanske pågrund av att man är oerhört irriterad på Egypten, kommer att se att en hel del möjligheter nu öppnar sig. Jag har en känsla av att Israel nu kan komma att permanent stänga sin gräns mot Gaza och överlämna ansvaret på Gazas försörjning på Egypten både vad gäller el och mat, vatten och sjukvård.

Kanske en liknande “övergångslösning” vad gäller Västbanken och Jordanien, kan komma att ligga på bordet om fred snart inte kan nås.

Samtidigt så belyser detta även arabstaternas egenintressen i att en fred med Israel och Palestinierna nås, och deras engagemang behövs minst lika mycket för att trycka på ett fredsavtal, som USAs engagemang behövs

Bakgrund, tidigare från bloggen:

Muslimska Bröder Flirtar med Beduiner på Statens Bekostnad

Egypten “lierar” sig med Hamas-Iran?

Beduinupproret och Egypten gränser

Egyptens dilemma

Egyptens porösa gräns och Bildts undran

Läs mer SVD Israel vill bryta förbindelsen

intressant.se

Efter den senaste tidens “uppvärmning” mellan Egypten och Iran, meddelas det nu att Egyptens president Hosni Mubarak haft ett långt samtal med Irans president. något som kan vara värt att uppmärksamma för alla oss som vill se mellanöstern i ett lite bredare perspektiv, och som kan komma att betyda mycket för framtiden. Samtidigt visar detta på Egyptens ihärdiga och viktiga försök att medla mellan alla stridande och motstridiga faktorer i mellanösterns politiska liv. Jag blir allt övertygad om att vägen till fred inte går genom “jerusalem” utan snarare genom Kairo något som svenska tyckare, tänkare och utlandsbevakare borde uppmärksamma mer.

Källa: Ynet.com

Tidigare från bloggen om Egyptisk-Iranska relationer:

Irans växande inflytande och vete

intressant.se

Läser också att den palestinske biskopen Munib Younan är inbjuden att tala i Mora av Svenska Kyrkan. Ungefär samtidigt som detta får jag ett rundbrev med inbjudan till att lyssna på Younan på Svenska Kyrkans gudstjänst i Kairo. Biskop Munib känner jag tämligen väl efter mina år i Jerusalem, då han är Svenska Kyrkans främste samarbetspartner där.

Han har tidigare vunnit “något slags fredspris” som ingen riktigt vet vad det bestod i men som alltid framhålls som en “merit” t ex då han fick träffa den dåvarande Svenska Statsministern Göran Persson vid ett besök på Rosenbad, allt arrangerat genom rekomendationer från Svenska kyrkan. Det som det däremot sällan talas högt om från Sv. kyrkan är att han är en fullständigt obetydlig “fredsmäklare”, som ständigt eskar mer pengar till en ny och ståndsmässig bil trots den vimpelbeklädda bil (AUDI)  som han redan nu ståndsmässigt reser runt i . Det talas dessutom mycket tyst från kyrkans håll om den verkliga storleken på hans församling som i de officiella siffrorna uppges uppgå till strax under åttatusen personer. De palestinska församlingsborna är doch lite mer meddelsamma och säger tämligen unisont att församlingens listorna grovt friserade i och med att biskopen Younan “valt” att inte avföra avlidna, eller de familjer som valt att flytta utomlands. Snarare uppgår Younans “stift” till drygt 700 själar, och det säger sig självt att med en sådan liten skara Luteraner i ryggen så väger hans “fredsmäkleri” tämligen lätt - jag kan tycka att han fått en oförtjänt ställning som språkrör i Sverige och runt om i världen. Det inte är inte en helt obetydlig summa pengar som Svenska Kyrkan låter stömma in i hans fickor. Det har även under många år funnits allvarlig kritik från Kyrkans Hus över hur biskop Younans kyrka redovisar de pengar som han får, men som mig veterligen inte lett till någon åtgärd. (annat än att en ekonom nedsänd från Sv. Kyrkan under långtid, och på plats, fick sitta och slita sitt hår över räkenskaperna utan att något hände) Tilläggas bör också att både den Danska som Tyska Luterska kyrkan valt att inte fullt ut arbeta med den “lokala Luterska församlingen”, och att både den Finska, som den Svenska församlingarna firar egna gudstjänster. Den Danska lika så.

Läs mer

om Younan av Sven Reichman

intressant.se

Så har det då hänt igen, tusentals palestinier tar sig olagligt in i Egypten efter att gränsen från Gaza sprängts öppen, och händelsen visar med all tydlighet på Egyptens dilemma visavi Gazaremsan.

På sin blogg oroas Carl Bildt över läget i Gaza och säger sig inte förstå hur en (Israelisk) stängning av Gaza kan ha för effekt på de palestinska raketangreppen. Låt mig försöka en analys… Egypten, som hållt gränsövergången till Gaza stängd sedan Hamas övertagande av remsan med några få undantag, har fört en mycket ambivalent politik visavi Gazaremsan. Egyptens tvekan grundar sig i den egna inhemska oppinionens inställning till frågan.

Det Muslimska Brödrarskapet har blivit en allt viktigare politisk maktfaktor i Egypten, villket tvingat den Egyptiska regimen att vara mycket försiktig i hanteringen av Gaza för att inte riskera att hamna i ett läge där Egyptisk militär hamnar i regelrätta strider med Hamas som kontrollerar remsan. Detta skulle mycket lätt ses som om att “egypten” skjuter palestinier för israels räkning… något som allvarligt skulle hota den egna “politiska stabiliteten” i landet. Detta är också en av anledningarna till Egyptens “oförmåga” att hantera smugglingsvägarna in till Gaza.

Det faktum att Egypten gick Hamas till möte och mot Israels vilja öppnade gränsen för de av Israel efterlysta Hamasanstrukna pilgrimmer som återvände från Mekka nyligen är uttryck för samma dilemma (och desperation). Att man tvingades till detta skall inte ses som någon väsenskild uppfattning mellan Israel och Egypten om hur man skulle hantera frågan, utan att frågan hotade att ge Islamisterna farliga argument i en fråga med mycket stor politisk sprängkraft i Egypten.

Det var detta som den egyptens utrikesminister gav uttryck för då han tillrättavisade den Israeliska utrikesministern Tzipi Livni för några veckor sedan med att säga att hon inte borde uttala sig om frågor hon var “djupt okunnig om”. I söndags uppmanade Hamas egypten att öppna gränsen, väl medveten om att detta skulle få ett starkt eldunderstöd av det Muslimska Brödraskapet.

Det som i Medierapporteringen framstod som en desperat vädjan från “Gazaborna” var snarare en mycket listigt försök att destabilisera Egypten från Hamas sida med Brödraskapets hjälp.

Israel å sin sida var naturligtvis inte “djupt okunnig om” effekterna av vad en stägning av sina gränsövergångar mot Gaza skulle innebära för Egypten, och jag misstänker att en av anledningarna till stängningen var att sätta tryck på Egypten, och det internationella samfundet, till att verkligen uppmärksamma den tämliga porösa gränsen mellan Gaza och Egypten.

Om den Egyptiska sidan inte lyckas stoppa vapensmugglingen in i Gaza så kommer raketregnen över de Israeliska städerna och byarna nära Gaza heller inte att upphöra. Samtidigt, skulle Egypten med krafttag våga utmana Hamas, så riskeras den inhemska egyptiska stabiliteten.

Man bör också ha i åminnelse att de sprängdåd som förekommit under senare år i Egypten - i Taba, Nuweiba, Dahab och Sharm el Sheik även de troligen haft Gaza problematiken som “moder” både direkt och indirekt, och jag håller det alls inte för otroligt att någon slags “samsyn” rått mellan egypten och de grupper som smugglar vapen och sprängmedel mellan Gaza och Egypten.

Gaza är således mycket större än “bara” Israel-Palestina, utan har även mycket stora implikationer för Egyptens säkerhet och ekonomiska intressan (läs turism). Det är dags att även vi i Sverige börjar se hela spelet i regionen och inte enbart isolerar händelseutvecklingarna som enbart uttryck för “ockupationen”. Detta verkar det dock som om Carl Bildt förstått…

En internationell styrka rycker allt närmare Gaza!

Länkar:

Läs mer på

DN,

SVD

Tidigare om Gränsen - Analys

Nasser, Sadat ville inte ha Gaza, drog gränsen genom Rafah

Carl Bildt

intressant.se

Läser idag av en händelse på Helle Kleins blogg:

“I veckor har israelerna beskjutit området. Palestinierna har skjuitit tillbaka.”

Det är nästan som om självaste TT skulle kunnat ha skrivit den texten, och samtidigt blir jag så uppgiven över att man så slentrianmässigt som journalist kan uttrycka sig så efter månader av palestinska raketangrepp över Sderot och andra omkringliggande Israeliska samhällen.

Samtidigt kan man vidare ifrågasätta om det är “Palestinierna” som sänder raketer in i Israel, som om palestinierna vore en enhetlig grupp människor. Snarare är det Hamas stödtrupper, i det starkt polariserade Gaza som skjuter och med det inte bara sprider död skräck och förstörelse i Israel, utan även håller sina egna landsmän som gisslan i en eskalerande våldsspiral.

Man får hoppas att hon inte kommer att använda sig av prediksstolen till lika grunda och grumliga “analyser”.

Hennes djupa oro för utvecklingen i Gaza delar jag dock (har själv vänner i Khan Younis), men människorna i Gaza hjälps kanppas av att man förringar den ena sidans lidanden. Lika lite som det hjälper Gazas invånare att Hamas beslutat sig för att stänga av elen till de redan hårt ansatta människorna i Gaza i ett led att trappa upp propaganda kriget. 75% av elkraften till Gaza kommer från Israel och ytterligare 5% bistår Egypten med trots de stängada gränserna mellan Gaza och Israel och den lika stängd gränsen mellan Egypten och Gaza!

Ni kan också läsa G. Tikotzinskys genomgång av Helle Kleins tidigare förenklingar av mellanöstern  HÄR

DN

intressant.se

New York Times skriver idag på sin första sida om brödsubventionerna i Egypten som kostar staten oerhörda summor som uppmuntrar till korruption. Artikeln ger även i övrigt en bra inblick i det normala livet i Egypten där 45 % av befolkningen lever på 2 USD om dagen (!).

Artikeln rekomenderas!

Egypts Problem and Its Challange: Bread Corrupts